För mycket tid att tänka
Jag tror att jag har resefeber... eller så är det för att jag har spenderat för mycket tid med mig själv som gör mig alldeles nojig.
Åker mot Malå i morgon, gör ett stop i Umeå och sover hos brorsan.
Så då blir det till att kämpa med mina tankar på ett ännu mer instängt ställe... (geografiskt sätt... omgivningen är otroligt öppen xD) undrar hur det ska gå... Har fem böcker jag bestämt mig för att läsa innan jag återvänder, plus att jag ska skriva som satan på projektet! Fick en snilleblixt idag som jag hoppas ska sätta fart på det hela.
Kan känslor må illa?
Jag tror att mina gör det.
inte bara ord
"Ett samtal är inte bara ord; det är blickar, tystnaden mellan orden."
från "En ö i havet" av Annika Thor.
Mycket fint tycker jag :)
Den här veckan verkar bli betydligt mycket bättre än förra.
För det första; jag har under två nätter sovit väldigt mycket djupare än förra veckan :) så jag har inte varit så slö och degig, altså på bättre humör :P
Jag har faktiskt orkat laga mat, så jag har inte haft lika ont i huvudet.
Jag har fått saker gjort och inte bara stirrat rakt ut i panik, oförmögen att skapa någonting alls som påminner om kreativitet.
Jag hade kvartsamtal med min lärare i måndags :P fast jag ser det mer som ett enormt pep-talk^^ jag gick hem med ett brett leende på läpparna, och jag behöver bara tänka tillbaka på det i ett par sekunder för att känna skrivarlusten krypa i mina fingrar^^ Min lärare är bäst! :D
Vi har bestämt en hel del kring soarén vi ska ha i mars (mer om den när den börjar närma sig mer ;P)
visst, det var en hel del negativa åsikter om vissa saker, men jag är nöjd iaf och har inte tänk komma med invändningar.
Passade på att höra mig om ifall någon jag känner, utanför Bollnäs, skulle nappa på förslaget om soarén :) några har inte svarat än, ett par har sagt nej, men jag harr fått 3 kansken! :D Inte illa pinkat! Mer än vad jag fått de gånger jag skulle uppträda i gymnasiet iaf.
Började prata med en av de som sa kanske, att hon ska, om vi lyckas få ner henne hit :P, bo hos mig med sin hund ett tag ^^ Själva tiden sa vi inget om, men jag hoppas på en vecka, minst! xD haha
Jag saknar dig Martina!
Fick paket av mamma i måndags :) bland annat så hade hon hade skickat ett jättefint litet paket, helt utan anledning :3
Mammor är allt bra snälla ibland <3
Nu ska jag beställa biljett till i helgen så jag ska åka hem, sen ska jag tillbaka till lägenheten och plugga lite responstexter.
I morgon kommer Ulf. :)
Hejs
Take it, but don't break it.
Varför blir vintern alltid så jobbig när den vägrar ta slut? Varför drar den ner nästan allas humör? Varför bli man så nedstämd av den?
Jag vill vara glad och skutta runt som jag gjorde för bara några veckor sen, men det känns som om någonting håller mig tillbaka, trycker ner mig.
Jag orkar snart inte mer, jag lovar att det brister snart. Jag har redan fått smaka på de sprickor som bildats, men jag är osäker på hur länge de sprickorna kommer att hålla innan allt faller isär...
Jag vill verkligen vara glad!
Och inte bara stundvis för att sedan sjunka till botten igen, jag är less på berg-och-dal-bane grejen, jag vill komma tillbaka till det relativt jämna som jag befann mig i nyss.
Jag vill vara glad, utan att behöva vänta på det där nerfallet.
Varför kan jag inte vara det?
Varför glider jag bara ner igen när jag hittar ett litet glädjeämne i min vardag? Varför kan, vad det nu än är, inte låta mig hålla kvar?
Jag skyller på vintern som envisas med att stanna! JAG VILL HA VÅR!
"...do you know what it's like to be cusping on adulthood and not know who you are, what you wanna be, or even if you wanna be? It's ten shades of suck is what it is!"
En dag för alla hjärtan?
Men i år har det varit som om allt och alla vill att jag ska uppmärksamma den, det är överallt! Redan i tisdags var jag irriterad och ville bara att dagen skulle komma så jag fick vinka den farväl och slippa alla kommentarer.
Och nu när den "äntligen" är här så förstår jag inte varför jag skulle uppmärksamma den, jag menar, den är ju precis som vilken dag som helst!
Visst är det fint, att fira alla hjärtan, men jag kan inte låta bli att glida in i mina gamla tankebanor från förra årets alla hjärtans dag, då jag inte precis var lika munter och lycklig som jag är nu: Om denna dag är till för alla hjärtan, varför säljs det bara varor som annonserar någon form av lycklig kärlek? Varför kan man inte köpa någonting åt någon med ett brustet hjärta? Om alla hjärtan ska firas så inkluderar ju det även de olyckliga, eller?
Det känns däremot skönt, i år, att jag slipper må dåligt denna dagen.
Hur som helst, en fin dag tycker jag, men lite väl påkostad!
Man behöver inte köpa stora chokladaskar, nallebjörnar (som för den delen nästan alltid ser hemska ut) eller blommor för att visa att man tycker om någon.
Det räcker väl med ett telefonsamtal, en kram eller bara helt enkelt en tanke?
Det sistanämda är bland de få saker jag har råd med för tillfället, så det är vad jag kommer att skänka alla de hjärtan som berört mitt, en tanke.
Jag tänker på er idag, alla ni människor i mitt liv som jag tycker om, och för mig känns den tanken otroligt mycket bättre att ge än en dum chokladask som tar slut på femton minuter.
This is over my head, but underneath my feet
och läsa...
men gör jag något av det?
Nej!
eller ja... jag skriver, men inte på det jag borde >_< Det är det som fyllt upp min fritid i veckan... det, film, och photoshop!
Jag har upptäckt att min stora, fina, helvita vägg är perfekt som bakgrund när man ska fota, nästan som i en studio. Problemet är att jag inte har någon annan än mig själv att fota... och det är inte lika kul.
plus att jag inte har någon systemkamera... men det fungerar ändå.
Har insett att jag växlar ganska skarpt mellan att vilja fota människor och fota natur... Just nu vill jag fota människor! mest för att jag är så besatt av photoshop...Dx uhu, visst är det roligt... men inte lämpligt... jag borde göra annat!
En av de bilder som jag är mest nöjd med.
och den här... funderar på att arbeta lite mer på den och kanske designa som bloggen, med denna som header (hedder? eller vad det nu heter xD)
Jag har många, många fler bilder... men av den enkla anledningen att jag inte känner mig särskilt bekväm med att skryta om bilder på mig själv.. så får det räcka med dessa två...
I morgon får jag min säng, och kanske lite andra grejer också.
Hoppas stället börjar kännas lite mer som mitt då...
Denna helg känns nästan panikartat händelselös :O Jag har visserlien saker jag ska göra, planer dvs... tror jag iaf :S
Men det är första helgen i år som jag inte har fasta planer, får besök eller ska åka någonstans...
känns lite ovant... jag menar, det har ändå gått ganska många helger sedan årsskiftet... eller hur? Så jag har väl vant mig vid att det ska hända grejer. och nu är jag lite smått... sysloslös...(bortsett från allt jag borde göra) förklarar det min lätta panik? O.o
Jag saknar människor... speciellt ett fåtal utvalda... :(
Anna är definitivt en av de som ligger högst på listan.
Jag pratade med henne tidigare i veckan, och nu saknar jag henne bajsmycket! >_<
Fick fyra återbud i veckan, folk som inte kunde komma och hälsa på, fem, om man räknar med det jag fick veta förra helgen...
Nu ska jag försöka få lite gjort... kanske är det ämnet vi har halkat in på i skolan som gör att jag inte är fullt motiverad? att skriva till barn är inte riktigt min grej tror jag...
Nå väl, man måste lyssna till sina lärare.
Och jag kan ju inte ge upp bara för att det är lite svårt! Det här ska banne mig gå!
Hejs
Svårt, men inte omöjligt...
"Human beings are simple, predictable clichés.
Broken heart, betrayal. It's all been done a billion times before.
The problem is: every time still hurts like the first.
And if you're lucky enought to recover, you can be sure that just as you finish filling in all the cracks in your life, the next one is starting to open."
Georgia Lass - Dead Like Me
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ska bli skönt... det är nog inte lika kallt där jag ska vara som i min nya lägenhet... men nu har iaf elementen kommit igång, så det är väl någon grad varmare än igår... hoppas jag....
Idag har jag mått lite bättre... jag tror att jag har listat ut varför jag känt mig så nere denna veckan.. och det var inte den anledningen jag trodde...
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye
[Vi får se när jag återkommer...hejs]
Nu drar jag...
"När jag ser mig själv i spegeln vänder jag mig om"
Vad är det med mig!?
Någonting är så underligt som det bara kan bli!
Någonting är fel, jag kan känna det! Jag vet bara inte vad...
Har det hänt något med någon jag bryr mig om som jag inte fått veta?
Eller är det inom mig själv som någonting lurar.
Jag känner för att gråta hela tiden, men det går inte riktigt.
Lycklig fem minuter och sedan gråtfärdig. Rädd och sedan taggad. Orolig och sedan fnittrig.
Allt med en dunkel underton av ironi och sorg.
Har det hänt något hemma?
Har det hänt någon av mina vänner något?
Är det någonting jag har missat?
Någonting, någonstans är fel, jag vet det! Annars skulle jag inte hemsökas av den här känslan.
Det är jättesvårt för mig att koncentrera mig på saker just nu, 80% av min vardag består av en viss sak, 19% av den äckliga känslan i min bröstkorg och mage som går att jag inte vet om jag ska gråta eller spy. (och om jag försöker någon av dem så går det ändå inte) och den ynka 1% som då är kvar, är den enda biten av mig som kan fokusera på flytten, skolan, äta, sova osv. och det är just så pass att den ynka procenten överlever.
Det var skönt idag dock, när jag fick nämna (lite mer detaljerat än det här) en bit av vad som pågår och varför jag är så förvirrad till en viss person, och det är nog första gången jag fått ett svar/råd som jag tyckt passat bra och som jag faktiskt mått bättre av.
Hon är en vis människa.
Så lite lättare är det nu på eftermiddagen, men jag är rädd att när kvällen lagt sig, och när jag ligger där i min möbellösa lägenhet utan lampor på min uppblåsbara madrass, så kommer jag att bli liten i mörkret och tänka för mycket.
Jag brukar uppskatta mina tankar, annars hade jag nog inte skrivit så mycket som jag gör, men just nu, bara för i veckan, kan de inte bara försvinna ett tag så att jag slutar fördjupa mig i det hela, så jag kan bli som en förnuftig människa och se att det inte är av ondo, att det bara är jag som inbillar mig!
Jag behöver göra någonting för att komma bort en lite stund.
Hoppas bara att jag lyckas få tag i Linn så vi kan prata om Stockholm i helgen, jag behöver en vän som varit med ett tag nu!
Jag behöver ett bekant ansikte som kan påminna mig om att mitt förflutna faktiskt har hänt, och att ärren inte bara är där utan anledning, att jag faktiskt har lärt mig något av dem.
Men det har varit en del bra saker som visat sig under min ledsna (för hoppningsvis bara veckolånga) period, jag har åter igen insett vilka vänner jag har i Matteus och Per. Det är så härligt att prata med killar ibland... de har som ett annat sätt att se på saken, och kommer inte med minutlånga tröstningstal. Fast tröstningstal kan ju vara bra att få höra ibland... men det är inte vad jag har behövt under dessa dagar.
Så tack Per och Matteus. För att jag har fått klaga av mig lite hos er, och extra tack till Mattues som lätt får en att le en smula.
Det är bara tisdag och det känns som om det gått två veckor.
Det är säkert min "kvinnliga intuition" som spökar eller nått! -__-
Eller så är det för att fullmånen nu är över... var eller varannan månad brukar det ju bli något konstigt med mig under eller efter fullmåne.
Har ju insett att jag blir våldsam när det är fullmåne (eller så var det bara något flummigt som jag fick för mig just då..) men varför skulle jag inte kunna bli deppig då också?
Jag tror att jag skyller på det faktum att jag blev skapt till kvinna!
Vi styrs av för mycket!
FLYTTAR!
Har precis varit och hämtat nyckeln som låg i min brevlåda (jag har en egen brevlåda!) och slängt in lite grejer, just for starters.
Nu ska jag bara packa ihop resten och bära dit.
Efter igårkväll trodde jag inte att jag skulle palla den här dagen... och visst var det jävligt tungt till en början, men tack vare mina magnifika och snälla lärare och klasskamrater så blev jag på bättre humör!
Det behövdes... tack skrivarlinjen!
Det här behövs! Att jag flyttar idag verkar vara precis den spänning och glädje som jag behöver för att inte tänka så mycket på det.
34 underbara kvadratmeter^^
och precis så bohemisk som jag gillar, med trägolv och lite nötta kanter (så att säga) med egen kamin, spis (shit! :D), 3 fönster, ett rum och kök, helt underbart!^^
Nu ska jag starta lite feel-good-musik, packa, försöka låta bli att tänka så mycket, göra mig så hemma som det bara går, och sedan spring till hemköp och köpa mat till mitt kylskåp och min frys!
Sen måste jag göra en lista på alla möbler och diverse andra saker jag saknar...
Min kamin^^
Mitt kök^^
Hejs
