ozziepozzie

Det är liiite för mycket just nu. Tycker inte om den där sekunden (som fär mig var igår morse) när man inser att man har väldigt mycket man måste/vill hinna göra på bara två-tre dagar. Det är som att hjärtat slår en liten volt och man glömmder bort hur man ska göra för att andas den där enda sekunden; drar ett hastigt andetag, tar sig för hjärtat och känner hur färgen försvinner från kinderna. Paniken. Stressen.

Nu har jag gjort det värre för mig. Hade tänkt passa på att springa upp till skolan ikväll och betala räkningen, men istället klickar jag på min lilla antivirusikon och får se att det går ut om en dag ... Så jag rusar upp på skolan, fixar nytt virusprogram och inser sedan att jag glömt min lilla internetbanksdosa hemma ... så jag passar på att skriva lite här. Får betala räkningen imorgonbitti innan lektionen börjar.

God mat med klassen imorgon! Förhoppningsvis en trevlig stund mitt i allt detta stressande.

I övrigt så har mitt liv blivit lite mer förvirrande, men det är nog bara vårens fel. Eller sommaren. För sommaren är ju här nu. Visst är den det, sommaren? Jag tyckte jag såg den idag när jag stod vid brevlådan. Sommaren.

Jag blir så konstig när det är vår. Vet inte riktigt var jag har mig själv. På ett sätt längtar jag till sommaren, för då kommer jag att lugna ner mig (?!) men samtisigt längtar jag inte ... för jag vet hur otroligt lite jag tycker om när graderna börjar nå 25+ ... Sen är det ju det faktum att jag faktiskt aldrig haft ett helt och hållet roligt sommarlov sen jag var kring 7 år ... Det har alltid varit någonting fel någonstans. Någonting som strulat och totalkvaddat mitt humör eller så.
Just i år, just nu, kan jag inte ana början till någon sorts komplikation eller mindre katastrof, men det har hänt flera gånger tidigare att det har smygit på mig bakifrån eller bara slagit ner som en bomb från ingenstans. Så vi får se.
Jag har hoppats varje vår på en sommar utan stora svårigheter eller livsval, men jag kanske borde ge upp. En hederlig, lugn och inte så komplicerad sommar kanske är en idyllisk upplevelse som jag bara kan fantisera om.

Men just nu är det vår! Och jag känner mig underlig och förvirrad mitt i all den ökande grönskan. Det är som det alltid är, här i mitt huvud. Tjockt.
Så tjockt att jag inte ens kunnat skriva på två veckor.
Men imorse, när jag satt på min brors altan och höll ett öga på hans två vilda avkommor(kan man säga så?) så tog jag fram min Allt-Möjligt-Bok, lånade en penna och började klottra lite. Efter ett par skisser så insåg jag att jag inte glömt bort hur mina händer fungerar. Nu har jag skrivit lite. Hoho!
Och nu har jag skrivit här också! :) (Awesome att bussen har internet! Då kan jag känna att världen inte är så långt borta som den varit i Malå de senaste två veckorna ...)

Är tillbaka i Bollnäs ikväll. Skönt.
Har saknat att vara helt ensam.
Jag värdesätter sällskap mer än mycket annat, men har jag ingenstans dit jag kan dra mig undan och vara helt för mig själv, utan större störningsmoment(detta är svårt i mina föräldrars hus där man hör precis allt), så blir jag lite knäpp, för att inte säga lättretlig.

Nu ska jag återgå till Hornblower ... eller ska jag läsa lite Sputnikälskling?

Hejs

Så var man 21.

Tonåringen är en främling nu; jag har passerat strecket.

Det var en bra dag.
Jag tror att min födelsedagspanik började lugna ner sig efter min nittonårsdag. Det här året var jag riktigt, förbannat, jäkla glad! :)



Grattis till mig!

Har sovit ungefär fyra timmar inatt. Det var veckor sedan jag sov så lite, och det känns! Det känns extra mycket tack vare träningen igår.
Otroligt skönt att komma igång med den igen iaf, och enligt mina ben så räckte inte bara en timma på gymmet ... neee, det började krypa i dem ungefär vid elva tiden på kvällen, så jag var ju tvungen att göra någonting åt det.
Jag kunde ju inte tvinga mig själv till sömns(stavas det så?) Det är ytterst obehagligt att försöka sova när det pirrar och kliar och kryper i benen för att de vill röra på sig.
Så ja, jag är trött. Men en kvarts powernap hjälpte, och nu ska jag hem, trycka i mig någonting (mat kanske?) och kasta mig över de sista femtio sidorna i Den Vita Tigern. Yeyah!

Btw. Jag vet inte om det är någon typ av placeboeffekt, men det har börjat gå frammåt i mitt skrivande sedan jag började göra inlägg här igen :) Eller så kanske min återupplivade inspiration bero på det faktum att det är vååår! (att det hagalr ute ju i denna stund ger jag blanka fan i! Hah!)
Who knows. Jag är bara glad att jag skriver igen!