ozziepozzie

Vad är det med mig!?
Någonting är så underligt som det bara kan bli!

Någonting är fel, jag kan känna det! Jag vet bara inte vad...
Har det hänt något med någon jag bryr mig om som jag inte fått veta?
Eller är det inom mig själv som någonting lurar.

Jag känner för att gråta hela tiden, men det går inte riktigt.
Lycklig fem minuter och sedan gråtfärdig. Rädd och sedan taggad. Orolig och sedan fnittrig.
Allt med en dunkel underton av ironi och sorg.
Har det hänt något hemma?
Har det hänt någon av mina vänner något?
Är det någonting jag har missat?
Någonting, någonstans är fel, jag vet det! Annars skulle jag inte hemsökas av den här känslan.

Det är jättesvårt för mig att koncentrera mig på saker just nu, 80% av min vardag består av en viss sak, 19% av den äckliga känslan i min bröstkorg och mage som går att jag inte vet om jag ska gråta eller spy. (och om jag försöker någon av dem så går det ändå inte) och den ynka 1% som då är kvar, är den enda biten av mig som kan fokusera på flytten, skolan, äta, sova osv. och det är just så pass att den ynka procenten överlever.







Det var skönt idag dock, när jag fick nämna (lite mer detaljerat än det här) en bit av vad som pågår och varför jag är så förvirrad till en viss person, och det är nog första gången jag fått ett svar/råd som jag tyckt passat bra och som jag faktiskt mått bättre av.
Hon är en vis människa.
Så lite lättare är det nu på eftermiddagen, men jag är rädd att när kvällen lagt sig, och när jag ligger där i min möbellösa lägenhet utan lampor på min uppblåsbara madrass, så kommer jag att bli liten i mörkret och tänka för mycket.
Jag brukar uppskatta mina tankar, annars hade jag nog inte skrivit så mycket som jag gör, men just nu, bara för i veckan, kan de inte bara försvinna ett tag så att jag slutar fördjupa mig i det hela, så jag kan bli som en förnuftig människa och se att det inte är av ondo, att det bara är jag som inbillar mig!

Jag behöver göra någonting för att komma bort en lite stund.
Hoppas bara att jag lyckas få tag i Linn så vi kan prata om Stockholm i helgen, jag behöver en vän som varit med ett tag nu!
Jag behöver ett bekant ansikte som kan påminna mig om att mitt förflutna faktiskt har hänt, och att ärren inte bara är där utan anledning, att jag faktiskt har lärt mig något av dem.












Men det har varit en del bra saker som visat sig under min ledsna (för hoppningsvis bara veckolånga) period, jag har åter igen insett vilka vänner jag har i Matteus och Per. Det är så härligt att prata med killar ibland... de har som ett annat sätt att se på saken, och kommer inte med minutlånga tröstningstal. Fast tröstningstal kan ju vara bra att få höra ibland... men det är inte vad jag har behövt under dessa dagar.
Så tack Per och Matteus. För att jag har fått klaga av mig lite hos er, och extra tack till Mattues som lätt får en att le en smula.





Det är bara tisdag och det känns som om det gått två veckor.

Det är säkert min "kvinnliga intuition" som spökar eller nått! -__-
Eller så är det för att fullmånen nu är över... var eller varannan månad brukar det ju bli något konstigt med mig under eller efter fullmåne.
Har ju insett att jag blir våldsam när det är fullmåne (eller så var det bara något flummigt som jag fick för mig just då..) men varför skulle jag inte kunna bli deppig då också?

Jag tror att jag skyller på det faktum att jag blev skapt till kvinna!
Vi styrs av för mycket!